jag inser det mer o mer, jag är inte hel än. jag är trasig, och jag kommer alltid vara det, för man kan inte bli hel med en del av sin själ någon annanstans, man kan inte vara hel när anledningen till att hjärtat slår inte finns hos en. fem år har gått, fem år sen jag satt med min döda dotter i handen. drygt 1,5 decimeter stor, för liten för att klara sig i denna värld. för liten för att ha lämnat sitt bo. för liten för att klara sig utanför min kropp. precis som jag. för liten för att klara av livet, för liten för det framtiden gav mig. men inte för liten för att älska det barn jag bar.
hela min jävla värld rasade omkull när jag såg en bild på facebook på ett aborterat foster. jag slungades tillbaka fem år, två månader, fem dagar och sex timmar. tillbaka till en fjortonåring som för första gången i sitt liv kände lycka, som såg på den lilla putande magen, som kände sån stark kärlek att jorden kunde explodera utav dess kraft. till den blivande, längtansfulla och förväntansfulla mamman jag var, till den fjortonåriga lilla tonårstjejen som blivit gravid med ett ons som inte ville ha ungen. till skräcken över att någon skulle få veta och ta mitt barn ifrån mig, men lyckan över den lilla som växte inom mig, till kärleken, till paniken, ångesten och känslan av att livet tog slut när det hände. det var ingen människa som tog mitt barn. någon övre jävla makt tog mitt barn ifrån mig. något som gjorde att jag som fjorton år gammal gick igenom en förlossning, ett utkrystande av min femton veckor gamla bebis, ensam, inne på toaletten fick jag ta emot min dotter i händerna. den där bilden på facebook gjorde så jävla ont att se, för jag har redan sett ett dött barn, inte ett abortetat barn, men ett barn som kom på tok för tidigt. jag har sett mitt döda barn. jag har hållt mitt döda barn. jag trodde bilden av henne fortfarande var knivskarp, men när jag såg den bilden insåg jag, nej så var inte fallet. och nu minns jag allt, varenda liten detalj av hennes pyttelilla kropp.
hela min jävla värld rasade omkull när jag såg en bild på facebook på ett aborterat foster. jag slungades tillbaka fem år, två månader, fem dagar och sex timmar. tillbaka till en fjortonåring som för första gången i sitt liv kände lycka, som såg på den lilla putande magen, som kände sån stark kärlek att jorden kunde explodera utav dess kraft. till den blivande, längtansfulla och förväntansfulla mamman jag var, till den fjortonåriga lilla tonårstjejen som blivit gravid med ett ons som inte ville ha ungen. till skräcken över att någon skulle få veta och ta mitt barn ifrån mig, men lyckan över den lilla som växte inom mig, till kärleken, till paniken, ångesten och känslan av att livet tog slut när det hände. det var ingen människa som tog mitt barn. någon övre jävla makt tog mitt barn ifrån mig. något som gjorde att jag som fjorton år gammal gick igenom en förlossning, ett utkrystande av min femton veckor gamla bebis, ensam, inne på toaletten fick jag ta emot min dotter i händerna. den där bilden på facebook gjorde så jävla ont att se, för jag har redan sett ett dött barn, inte ett abortetat barn, men ett barn som kom på tok för tidigt. jag har sett mitt döda barn. jag har hållt mitt döda barn. jag trodde bilden av henne fortfarande var knivskarp, men när jag såg den bilden insåg jag, nej så var inte fallet. och nu minns jag allt, varenda liten detalj av hennes pyttelilla kropp.
och det gör så jävla ont. jag saknar min dotter, jag skulle göra vad som helst för att få hålla henne, få tillbaka henne in i min mage igen. jag saknar henne, jag hatar att jag inte fick chansen, och jag älskar henne mer än det är möjligt.
jag älskar dig min finaste lilla pärla, någon dag ses vi igen.