0
jag inser det mer o mer, jag är inte hel än. jag är trasig, och jag kommer alltid vara det, för man kan inte bli hel med en del av sin själ någon annanstans, man kan inte vara hel när anledningen till att hjärtat slår inte finns hos en. fem år har gått, fem år sen jag satt med min döda dotter i handen. drygt 1,5 decimeter stor, för liten för att klara sig i denna värld. för liten för att ha lämnat sitt bo. för liten för att klara sig utanför min kropp. precis som jag. för liten för att klara av livet, för liten för det framtiden gav mig. men inte för liten för att älska det barn jag bar.
hela min jävla värld rasade omkull när jag såg en bild på facebook på ett aborterat foster. jag slungades tillbaka fem år, två månader, fem dagar och sex timmar. tillbaka till en fjortonåring som för första gången i sitt liv kände lycka, som såg på den lilla putande magen, som kände sån stark kärlek att jorden kunde explodera utav dess kraft. till den blivande, längtansfulla och förväntansfulla mamman jag var, till den fjortonåriga lilla tonårstjejen som blivit gravid med ett ons som inte ville ha ungen. till skräcken över att någon skulle få veta och ta mitt barn ifrån mig, men lyckan över den lilla som växte inom mig, till kärleken, till paniken, ångesten och känslan av att livet tog slut när det hände. det var ingen människa som tog mitt barn. någon övre jävla makt tog mitt barn ifrån mig. något som gjorde att jag som fjorton år gammal gick igenom en förlossning, ett utkrystande av min femton veckor gamla bebis, ensam, inne på toaletten fick jag ta emot min dotter i händerna. den där bilden på facebook gjorde så jävla ont att se, för jag har redan sett ett dött barn, inte ett abortetat barn, men ett barn som kom på tok för tidigt. jag har sett mitt döda barn. jag har hållt mitt döda barn. jag trodde bilden av henne fortfarande var knivskarp, men när jag såg den bilden insåg jag, nej så var inte fallet. och nu minns jag allt, varenda liten detalj av hennes pyttelilla kropp.
och det gör så jävla ont. jag saknar min dotter, jag skulle göra vad som helst för att få hålla henne, få tillbaka henne in i min mage igen. jag saknar henne, jag hatar att jag inte fick chansen, och jag älskar henne mer än det är möjligt.
jag älskar dig min finaste lilla pärla, någon dag ses vi igen.
0
just nu är det krig inom mig. allt mitt hjärta vill, som även hjärnan säger är det bästa, är att bara skicka iväg ett sms med tre ord i, "jag saknar dig", men då vrålar min egen vilja högt, att jag inte ska krypa till korset, jag gjorde inget fel. det var hon som vände mig ryggen, som inte trodde mig. den förnuftiga sidan av mig förstår henne, jag hade nog gjort samma sak om jag fått höra sånt, men det gör fortfarande ont att mina ord vägde så lite. jag vill inte sakna henne. min stolta sida vill låta det vara förflutet, begrava våra minnen, låta hennes minne tyna bort, radera alla bilder, som vänder bort huvudet om jag ser henne. men den sidan som faktiskt brydde, som fortfarande bryr sig om henne, som saknar henne som fan, vill bara skicka iväg smset, ringa. vill bara få tillbaka min vän, och jag vet att det är nästan omöjligt, oddsen finns knappt, det är det som får mig att gå åt andra hållet, titta bort och inte våga hälsa, av rädsla att inte få ett "hej" tillbaka,som får en kniv i hjärtat varje gång jag ser hennes namn på facebook. jag hatar att trots att det gått flera månader, jag har andra vänner, jag har ett underbart liv så är det fortfarande ett hål i livet. det är något som fattas. och det är hon. jag saknar våran starka vänskap, jag saknar våra fester, minnen, allt galet och dumt vi gjorde. jag saknar att ha henne här, min bästa vän och själssyster, som förstod, som var som jag. och jag hatar från djupet av mitt hjärta att jag inte kan glömma, gå vidare och lägga den vänskapen bakom mig. för det gör fortfarande ont att veta att det är försvunnet, att hon lever sitt liv som förut, med skillnaden att jag inte är i det, att hon inte verkar påverkad. att skriva det här, där oddsen för att hon skulle läsa det är lika otroliga som att våran vänskap skulle gå att reparera iallafall lite är så fegt. men jag är feg, jag vågar inte smsa någon som en gång stod mig närmast. men jag måste få det ur mig, för saknaden äter upp mig innifrån. hur glad jag än är, hur bra mitt liv än går så känns det fortfarande fel.
förlåt för att jag inte var värd att tro på, förlåt för att jag är en fegis.
förlåt för att jag fortfarande saknar dig och våran vänskap. jag hoppas du är lycklig, att ditt liv går bra, för du är så värd det.
0
till att börja med kan jag säga att det suger!
just nu är min sjukdom inne i en svacka igen, vilket för mig innebär konstanta, extrema buksmärtor nere vid livmodern/äggstockarna och upp emot naveln, kräkningar, konstant illamående, yrsel, febertoppar, frossa, energilöshet/trött hela tiden - men kan inte sova ordentligt pga smärtorna i buken, svidande/tryckande i livmodern, osv. skulle kunna hålla på hur länge som helst o rabbla upp massa skit om hur det är att leva med det. Jag har trots allt rätt stor tur, alla mina nära är medvetna om att jag har endometriosen, och dem är rätt förstående (oftast iaf), när jag säger att jag inte kan/orkar pga kräkningar eller smärtor, men självklart blir dem besvikna när jag inte kan göra det jag lovat. Mitt liv kretsar kring smärtan, jag kan aldrig med 100% planera något, för den dagen kan jag ha så ont att jag bara ligger och gråter, oftast klarar jag av att hantera smärtan eftersom det faktiskt är vardag för mig att ha ont, men periodvis vill jag bara begrava mig själv typ. Tyvärr var ju inte min fd skola lika förstående, får hoppas på bättre stöd från Moaskolan, jag börjar på om drygt 3 veckor :)
Iallfall, just nu har jag en sån "smärtperiod" igen, har mått konstant illa i flera veckor, nu har även yrseln och kräkningarna börjat(än så länge under kontroll), känner mig febrig hela tiden också. Men det är inte det värsta, utan smärtorna, jag skulle verkligen vilja uppleva en enda dag i mitt liv igen, utan att ha minsta lilla ont i magen, det har jag inte upplevt på flera år, kommer inte ihåg känslan. Just nu stramar det sådant i höger sida att jag inte kan sitta som jag vill, och det känns seriöst som om det håller på att spricka inuti, o det är ingen skön känsla. jag vill inte bli någon pillermissbrukare, jag vill inte ta tabletter dagligen - men det skulle va förbannat skönt om jag kunde få ut nya smärtstillande utskrivet (senaste läkaren va dum i huvudet, trots att jag förklarade allt om hur jag har det, ville hon inte skriva ut ngt för att jag är ung och sjukdomen kronisk, och hon ville inte att jag ska bli beroende för tidigt). Ja, jag är bara 19 år, men har haft endometrios sen jag va 12 troligen, fick diagnosen när jag va 16-17 år, och vill bara ha smärtstillande vid behov (och trots smärtor dagligen tar jag bara starka smärtstillanden när jag inte kan tänka eller röra mig av smärta) så får väl bli ett besök snart till min riktiga barnmorska (som lyckades sätta diagnos efter typ 2 besök, när ingen annan kunnat det på 5 år typ -.-) som faktiskt fattar och lyssnar, så kanske jag kan få ut nya smärtstillande (har haft utskrivet förut, så där va lärdomen att inte byta barnmorska iaf, annars hade jag haft mina smärtstillande o kunnat sova nu)
jaja, ville bara gnälla av mig. trött på alla dumma smärtor och illamåendet, vill bara fly mig själv just nu.. hur som så ska jag väl försöka sova eller ngt nu (glhf, med dem smärtor jag har nu lär det gå skiiiit bra!)
0
Så, nu har jag säkert gjort några stackare könslösa! Kan skriva hen ett par gånger till så ramlar några fler kukar av och fler tjejer börjar odla skägg av att läsa vad jag skrivit, hen, hen, hen, HEN!!
Varför har folk såå svårt att förstå att hen är ett tilläggsord för att underlätta och inte ett ersättningsord för hon och han? En person blir inte könlös av att inte få sitt kön specificerat, jag tycker det är skitskönt att kunna säga hen när jag inte vill att det ska komma fram vem det är eller anser att personens kön har betydelse. Det underlättar dessutom när man skriver att slippa skriva hon/han eller h*n, det går inte säga h*n heller vilket gör det enkelt med hen. Men vissa tror ju hen är till för att ersätta hon och han och göra alla könslösa eftersom det samtidigt är mycket prat om genus och jämställdhet (vilket jag tycker är skitkul att lära om o bra att det finns, men det är en annan diskussion). Trött på allt dumt folk! -.-
0
Jag saknar dig dumsnut,
4 år och 3 veckor sen du drog.
Packade inte ens dina grejer utan bara försvann utan ett enda varnande ord, min syster, bästa vän och räddande skyddsängel.
I sommar är det fyra år sen jag såg dig senaste gången, efter det försvann alla tecken på att du någonsin levt, hela ditt liv är utraderat, din idiot hur kunde du lämna mig ensam kvar? Varenda dag undrar jag vart du blev av. Man kan inte bara försvinna, det går inte radera ut en hel jävla identitet, jag anar det starkt inom mig- att du inte längre vandrar här på jorden, men jag vill inte tro jag kan inte tro, för då går jag sönder och går aldrig att laga igen. För hoppet är det sista som lämnar människan, och jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska komma tillbaka, för jag behöver dig i mitt liv, jag vill att du kommer tillbaka och förklarar allt, förklarar varför du var tvungen att lämna mig med, pga dem?
Du är bara spårlöst borta, din identitet finns inte längre, men minnena lämnade du kvar, fuck i helvete vad jag saknar dig.
Det gör så jävla ont, allt jag vill är att höra ditt skratt igen, ha dig nära. Du räddade mitt liv, du såg till att jag överlevde allt, fick mig att sluta med den skiten och börja se meningen med livet, du fick mig börja hoppas att det fanns ett liv som var värt att leva för att sen bara försvinna ifrån mig ?
Varför kunde du inte tagit minnena med dig när du försvann, det hade varit så mycket enklare att bara glömma.
jag hatar dig idiot.
0
Har inte bloggat på sjukt länge bara för att jag är för lat för att sätta mig vid en dator när jag kan göra allt via mobilen, men var tvungen att logga in när jag hade kommenterat hos LadyDahmer, shiit vad besöksstatistiken sköt i höjden, verkligen kul (synd bara att jag inte sköter bloggen^^).
Var hos farmor idag och firade henne, gosade även med kusinerna. Sjukt vad dem små trollen växer!
Har faktiskt inte hänt något sen sist, jag spyr som en gris flera gånger i veckan och har så gjort sen i april, läkarna vet inte vad felet är vilket gör att jag ska bli fotad i magen med kamera, mindre skoj.
1
Råkade kasta en blick på kanal 3 precis och höll verkligen på att spy, barn på drygt 5-7 år som ser ut som små horor?! Jag skräms över vart världen är på väg.
Jag vet att jag var extremt tidig med allt, men jag var dum nog att försöka efterlikna mina idoler, jag började tycka att jag var tjock redan när jag va 6 år, när jag va 9 var jag världsmästare i att hitta på lögner för att slippa äta, som 11åring hade jag lärt mig spy upp maten utan att det hördes, och fick i den vevan anorexi. Började sminka mig när jag va 8-9 (?), började använda string som 11åring, hade sex första gången när jag va 12. Och jag var extrem för o vara början på 90talist generation, nu är det ännu värre.
Jag förstår verkligen inte denna sexualisering av barn, det ska vara så lite kläder som möjligt, mini kjolar och skjorts som knappt täcker könet, och så visar ungen halva skinkorna, magtröjor, bh;ar (vadderade sådana!!!). Sen blir folk chockade över att 7åringar vill banta, 9åringar har anorexia, 11åringar har sex, 13-14 åringar blir morsor, HALLÅ VAKNA?! Ni, allmänheten, media lär barn redan från att dem går i blöjor hur viktigt utseendet är, att sex är ett maktmedel. Man är en tönt om man inte knullat vid en viss ålder, men å andra sidan, är du en slampa om du är förtidig/legat med för många. Jag blir livrädd och vill fly vår planet när man läser på internet om 10åringar som vill ha sex, 12åringar som planerar barn.
Varje gång jag går på stan ser jag barn mellan 5-10 år som springer runt sminkade, många har klackar på skorna och kläderna är nog utmanande för en hora i danmark att bära. Barnen ser ut som små minivuxna, och behandlas då även efter det. Jag kan inte få in i mitt huvud hur föräldrar som tillåter sin 9åring ha vadderad BH, som låter en 6åring ha bikini som inte täcker mer än halva röven, "3kantsbikini", som är väldigt utmanande,
Pedofiler har i alla tider fått skit för att dem sexualiserar barn, dem oskyldiga. MEN DET ÄR PRECIS DET ALLMÄNHETEN GÖR DEM MED! (nu räknar jag inte in att pedofiler tänder på barnen, knullar dem, fotar dem nakna osv, utan att dem sexualiserar barnen ENBART). Pedofiler ser barnen som "sexiga", föräldrar gör det med, dem klär sina barn utmanande, vilket gör att dem sexualiserar barnet. Allvarligt, finns det ens 10åringar som leker längre? För 10-15 år sen, lekte alla tioåringar, nu är det knappt man ser barn på 6-7 år leka, det är stillasittande, utmanande snack osv istället, för att kläderna inte passar lek. Kan någon förklara hur i helvete folk tänker?
0
Alla med blogg.se snackar om att den är förändrad designmässigt, min är precis som innan :O ?
Hur som, sitter o skriver ett meningslöst inlägg nu igen, drog iväg en sväng till Vadstena med lilla Diddis förut, satt vid vattnet o tryckte i oss tom&jerrykex o snacka om allt mellan himmel o jord, riktigt mysigt :).
Imorn ska jag akutpacka ner kläder, smink, alkohol osv, o kläderna häner just nu dyngsura på tork o eftersom jag from imorn o hela helgen befinner mig 10 mil hemifrån, som ensam tjej 2 av dagarna får jag verkligen inte glömma ngt, vilket kommer göra att det blir kaaos imorn! Ska fira midsommar i horn med simon, john, pern o lite fler busar :) blir nog galet nice!
Föresten känner jag att jag är totalt värdelös på att blogga, men jag sitter ju aldrig vid dator längre, o till andriodmobiler verkar det inte finnas en blogg app? Skitsamma, ska väl avrunda det här totalt jädra meningslösa inlägget^^
Btw så haaaaaaaaaaatar jag verkligen ppiller, är inne på 10e sorten nu som jag testar, o denna är så jädra extrema biverkningar på! Spyr som en jävla gris, magen svullnar, smärta i äggstockar, yrsel osv. För mina ppiller lurar nämligen kroppen att man är gravid (o det vet jag att jag inte är, för det har jag kollat). Så rätt störande att må som om man skulle va på smällen när man inte är det. Va bara tvungen o gnälla lite, men är rätt trött på att aldrig hitta ppiller som funkar på mig faktiskt ^^
1
Tjena!
Ska straxt gå o lägga mig, börjar nämligen jobba imorn! Så måste upp vid typ halv 9 (jag är van vid att sova till typ 14 så blir tufft^^), men får ju in pengar iaf o det är jävligt välbehövligt eftersom jag inte får några pengar från skolan längre eftersom jag hoppat av.. O det suger att inte ha nåra pengar^^ Så hoppas jag trivs på mediakonsulterna där jag ska jobba :). Känner att min sömntablett börjar slå i på allvar, så ber om ursäkt ifall inlägget blir lite konstigt uppbyggt ;).
Hur som hade rätt många läsare för typ 2 dagar sen, vart kom alla ifrån:O? Dock suger ni röv på att kommentera ;).
ajja ska sova nu, natti :)
0
Jag brukar inte göra såna här saker, men det här var en sån liten grej att göra- för en sådan stor sak. Att jag tar mig fem minuter där jag nu sitter vid datorn i ett i-land, jag saknar inga materiella saker, jag behöver inte vara rädd att bli sjuk eller dö. Medans dessa barn dagligen kämpar för sina liv, jag vill hjälpa, och genom att sprida denna länk gör jag det. Jag vet inte om det fungerar, men för mig är det värt att slösa fem minuter på att skriva det här inlägget, om det faktiskt är så att det hjälper 95 barn att få ett vaccin som hindrar dem från att bli sjuka.
"Ingen kan inte göra allt, men alla kan göra något."
---
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag har inte den erfarenheten som krävs så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
så otroligt liten och söt, och tack vare att någon bloggat om det här har detta lilla barn chansen att uppleva sin framtid !
0
Jag förstår inte varför jag fortfarande chockeras, personer man tror sig känna och man tror aldrig dem skulle göra vissa saker, sen får man flera månader reda på att hen gjort något, ljugit om händelsen/förvrängt o tagit bort sin del i det hela o sen kommer någon och berättar hela sanningen flera månader senare, varför förvånas jag fortfarande? Inte en jävel är den hen låtsas/verkar vara, folk gör/säger saker hela tiden man aldrig trodde om dem, så även jag- för jag är absolut ingen ängel som aldrig gör något dumt, men nu handlade det inte om mig. Men som sagt jag är besviken, en av mina närmaste, eller egentligen två av mina närmaste (men den ena av dem berättade ju iaf även om hen berättade flera månader senare), men hen/dem har iaf "gått" bakom ryggen på mig, ljugit mig rakt upp i ansiktet. Bara för att dem visste att jag skulle bli förbannad, ja för att jag älskar dem o vill skydda dem, jag vill inte att något farligt/dåligt/ tråkigt ska drabba dem, så klart som fan jag skulle blivit förbannad- det hör till när man bryr sig. Men jag skulle inte rageat totalt, utan en utskällning, sen hade det vart bra. Nu sitter jag istället här- flera månader senare, och jag känner att jag vill ringa upp hen o skrika sönder på hen, för att ha hållt det dolt, ljugit, berättat halva sanningen osv. Jag är grymt besviken. Men det rör egentligen inte mig, för hen gör som hen vill, och det hände för flera månader sen, så jag ska försöka knipa igen min allt för stora käft, som tyvärr till stor del lever eget liv. Det är inte så allvarligt egentligen, det är inte grejen som svider utan att idioten kunde titta mig i ögonen och ljuga. O hur mycket skit ska jag ta därifrån egentligen, innan jag får nog o säger upp kontakten? Well, det kommer jag aldrig göra, men just nu vill jag- fast jag vet att jag skulle ångra mig mer än någonsin..
bläää..
0
Satt o funderade lite nyss, och så slog tanken mig- människan har knappt ett privatliv längre.
Folk anser sig ha rättigheter att fråga andra människor om gemensamma vänners sexliv, förhållanden osv.
Egentligen varför? Eftersom jag är en sån som oftast reflekterar över vad som händer omkring mig, så har jag insett att folk öppet på fik, kön till kassan, på bussen osv väldigt ofta diskuterar väldigt privata saker, så gör även jag. Men egentligen varför? Ingen har ju att göra med om jag knullat den eller den, ändå så börjar rykten vandra så fort man legat med någon, alla får reda på det och folk man knappt känner, annat än gemensamma vänner kan komma och fråga om det stämmer att man legat/strulat/kysst/sovit med någon. Folk kan fråga mig om andra gemensamma vänners sexliv, förhållanden osv. I mean, why?
Visst, jag älskar skvaller, jag tycker det är jätte kul att kunna följa mina vänner i med och motgång, få veta vad som sker i deras liv, även om det inte är genom dem. Men samtidigt så skulle jag själv aldrig sprida privata saker om någon (något ingen av dem jag räknar som närmaste vänner heller skulle göra), men lite mer allmänna saker.
Men varför diskuterar folk ens sina privatliv på öppna platser?
Fast här i lkpg räcker det med att tänka på att göra något så vet alla om det sen, man hinner knappt ställa till med något innan alla vet;). o det här är bara allmänt babbel o inget som hänt^^
0
Har precis suttit o laddat upp massa galna bilder på facebook på mina fina små vänner, asgarvat åt alla sjuka bilder, deras grimaser o sen åt deras reaktioner! Innan det var jag ju då tvungen att tömma mobilen på bilder och sen sortera alla bilder i olika mappar på datorn för att kunna hitta dem, o det är extremt tråkigt jobb!
Well, jag har inget intressant att säga så tänkte bjuda på ett gäng gamla bilder!
unni, maria, jag o jack från sommaren -11
jag o nadine på plaza ngn gång:p
unni, jag o elin.
dessa underbara helt galna varelser är verkligen fucking awsome!
ville bara säga det, så pusshej!
0
Imorn blire fest, galet nice! Får se om jag följer med alla pojkarna till krogen efter eller om jag hittar på ngt med Unni&Elin som änså länge är försmå för krogen, hihi. Näe men de blir nog kul, även fast det inte blev som planerat o vi fick akuthitta en annan fest eftersom mitt lilla "ex" som egentligen skulle ha fest kom på att han skulle dra till sthlm, jädra skitunge! Men som sagt det löste sig för oss iaf :).
O idag har jag inte gjort ett dugg vettigt, vaknade kvart i fyra, illa illa. O snart ska jag väl hoppa in i duschen tror jag, slå ihjäl en timme iaf ^^.
Världens intressantaste inlägg, borde få en miljon för att det är sååå otroligt intressant ;).
0
Jag gillar inte riktigt det som börjar vakna till liv.
Det som var, det krossade mig trots att jag var en del av allt som gick.
Det tog så enormt lång tid att läka, att hela mig själv efter vi gått skilda håll.
Men dina armar omkring mig, jag känner samma trygghet med dig nära då som nu.
Hjärtat hoppar över flera slag, min blick dras med magnetisk kraft, din röst väcker minnena till liv.
Och din närvaro skakar hela min värld, sätter livet i gungning.
Vafan gör vi?
Jag vet inte vad jag känner, jag vet inte vad jag vill eller vad jag ska göra.
Hur jag ska gå. För hur jag än gör kommer det bli trassel, jag kommer våndas och vela hur jag än väljer.
För kärlek är problemskaparen.
hur ska jag kunna veta vad jag vill och känner- hjärtat vrålar dit, hjärnan skriker hit.
kärleken är inte logisk,
den är inte rätt och fanimej inte minsta lilla lätt.
det finns inga lagar, bara regler om otrohet och skit.
men om bekymmer som dessa finns inte ens små antydningar om här eller där.
kärleken är livets olösliga ekvation.
för där finns inga rätt eller fel,
inget lexikon om känslor, brustna hjärtan och tårar i strid ström,
inte ens om lyckan, hoppet och skrattet i en pärledekorerad skål.
0
Har vart sjuk sen i måndagskväll, riktigt jävla extremsjuk! Så har inte hänt ett jädra skit sen i måndags då jag först var i skolan och sen drog och fikade med Unni, Elin o Emilia (y). Hostat tills jag spytt, haft mellan 39-40+ graders feber heela tiden, ont i lungorna+ hela kroppen, aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! O då har jag ändå bara nämnt en bråkdel, men frossa tills man börjar krampa är inte speciellt nice, inte heller att inte kunna röra sig.
Nu mår jag lite bättre iaf om man jämför med hur jag mådde i tisdags o onsdags, även fast jag fortfarande mår skunk, har dessutom fått den äckliga jävla mensen oxå -.-. Känner att livet är skapligt elakt, som om det inte räckte med att jag är skitsjuk, o redan har ont i magen pga jag hostar sönder musklerna, näe men det ska späs på med mensvärk också, riktigt härligt..
Sitter här med datan iknät o mizco som ligger bredvid med ena tassen på min höft o gosar, fina lilla trollunge<3. Känner att jag börjar må rätt dåligt igen, har mått okej idag ett par timmar iaf, så ska väl proppa i mig lite hostmedicin, febernedsättande, mensvärkstabletter o sen krypa ner i sängen o försöka sova.
Håller tummarna för att jag blir frisk snart, helst tills imorn för jag är skaaaaaaapligt trött på att va sjuk :p
nästan 2 år gammal bild på världens finaste små katter <3
0
Har tagit en liten paus i serietittandet, fastnat för Legend of a seeker, rätt busig serie faktiskt ^^.
Kom på att jag inte har något att göra i helgen, vilket inte är okey så kollar just nu runt efter något att göra. O inte en jävel vet om det händer något! Jag menar, det är helg, visserligen mitt i månaden, men något måste hända?! Jag bor i sveriges femte största stad o det märks verkligen inte, Linköping börjar kännas som en liten byhåla mitt ute i ingenstans-.-. Det här är största anledningen till att jag verkligen hatar vintern, det händer absolut nothing, alla blir typ paralyserade, som statyer o kan/vill/orkar aldrig göra ngt, sen vaknar de till våren o i sommaren är de massa liv igen, men det är låååååååååååååångt dit!
I övrigt har absolut ingenting hänt, Mizco har varit en liten bitch inatt, käkat på mina skolpapper, kraffsat på dörren, för att jävlas (dörren va på glänt o hon kunde gå både in o ut, men hon gör så för att få uppmärksamhet) o det låter sååå jädra illa när hon drar med klorna över dörren ;S. Så katten o jag bråkade rätt rejält inatt, men jag vann striden o fick henne att gå o lägga sig o sova efter drygt 2 timmar ;p. Va hemma från skolan eftersom jag ff inte är helt frisk, men tror jag ska gå imorn iaf :). Nu är det här meningslösa inlägget tillräckligt långt så byye!
slänger in en gammal bild på mitt skogalna lilla monster ;p (y)
0
the smile in my face let you know everything, so if you want the answer look at my smile, deeply in my eyes is the answer written. the smile in your face let me know that you need me, like i need you.
Har ni tänkt på att kärleken verkligen gör människor till dårar?
"ingen som älskar kan någonsin vara förståndig". det stämmer rätt bra, eller hur?
Att älska någon får en att vilja göra allt.
Man gör och tänker saker, man aldrig trodde man skulle.
Man blir blind och döv, lär sig blunda för det man inte vill se, för att skydda den man älskar.
Varje människa som någon gång älskat har någon gång tänkt på att mörda- alla har någon gång velat det. För att någon gjort illa den man älskar, satt den i fara, eller på annat sätt gjort något negativt mot den man älskar och skyddar och skyddar till vilket pris som helst.
Och den man älskar högst är också den som driver en mest till vansinne, den kan få en att tänka tankar knappt någon skulle erkänna att de haft, får en känna sån extrem frustation och ilska, som bara den man älskar på djupet kan- för att i nästa sekund få en att le ens starkaste leende och verkligen känna hur kärleken strålar i varje ven, åder och milimeter i hela ens kropp. Att se på den man älskar, känna hur lyckotårarna nästan tränger fram, hur allt blir lugnt och stilla inom en, världen stannar upp- lycka, trygghet, tillit, närhet, kärlek - L.T.T.N.K - alla som älskar har någon gång känt så.
Man behöver kärlek lika mycket som mat och vatten för att leva, ingen kan leva ett liv utan att älska någon eller något. Spelar ingen roll om det är ett barn, partner, syskon, förälder, släkting, djur eller plats. Alla har den ostoppbara, gränslösa kärleken inom oss, vissa vet bara inte hur de ska släppa ut den, visa den. De är för rädda att förlora kontrollen över sitt älskande.
Men behöver man bara ha något eller någon att älska, eller kan det vara så att det redan är förutbestämt, att man alltid, från det att man träffade personen eller djuret kommer behöva dennes själ i sin närhet för att må bra? Jag tror det är så. Alla människor är som pussel, de behöver hitta bitarna av sig själva för att bli hela, en sån bit kan dem inte förlora sen. Oavsett om personen/djuret dör, kommer dennes pusselbit alltid finnas inom en.
Barn är en del av varje förälders pussel, men inte alla föräldrar är en del av sina barns pussel. Varje människa är unik, lika unik som bitarna de behöver.
Det är jätte svårt att förklara det här, o jag tänkte egentligen bara tömma huvudet så jag kan koncentrera mig på filmen jag kollar på, så see yah !
0
Ibland blir jag bara så otroligt trött på mig själv o min kropp, blir typ tjutfärdig.
Jag mår dygnet runt illa, vissa stunder är illamåendet okey, medans andra går all min kraft åt till att inte tuppa av eller kräkas typ. Så fort jag äter något växer tuggorna i munnen på mig, det enda som går rätt okej att äta utan att kväljningarna blir allt för kraftiga är knäckebröd, allt annat tom mat jag älskar ökar illamåendet extremt och jag håller verkligen på att spy. Jag är yr nästan dygnet runt dessutom, vilket jag tror beror på näringsbrist, men jag kan verkligen inte få ner maten.
Senaste veckan har jag ätit ungefär lika mycket som en normal person äter på 1-3 dagar, det spelar ingen roll att jag verkligen vill äta för jag kan inte få i mig mer, jag mår bara illa. Tuggorna bara växer i munnen på mig, jag dricker inte ens så mycket cola som jag brukar, jag får i mig drygt 1 liter per dag nu, mot vanliga 1.5-3 liter per dag, det är så jävla frustrerande. Dessutom har jag konstant ont i livmodern igen, så endomestriosen är tillbaka, yey!
Jag förstår verkligen inte vad som är felet, gravid är jag inte, jag har inte ont i magen, mer än livmodern/äggstockarna o det har jag jämt men ändå mår jag illa hela tiden. Jag bara orkar inte med min kropp längre. Visst, det är inte helt omöjligt att det är en biverkning/efterverkning av ätstörningarna jag haft, det är typ 2 år sen jag stoppade fingrarna i halsen senast o drygt 3 år sen jag slutade svälta mig, och det är väl det min kropp är van vid, så den protesterar väl pga att jag försöker sköta kost osv nu. Men jag vill lämna det bakom mig, vilket inte är så lätt när kroppen bråkar såhär.. Jag får så dåligt samvete av att inte kunna äta, jag är livrädd för att halka tillbaka o få ätstörningar igen, det var ett helvete att ta sig ur, och jag vill verkligen inte tillbaka. Men fortsätter det som nu, så är jag rätt säker på att det är dit vägen banar..
Jag blir så sur på mig själv och frustrerad på att ingen förstår, alla verkar tro att jag tycker det här är kul, men det är bara så jävla jobbigt! Det gör att jag inte kan sköta skolan, jag kan inte va med folk som jag vill osv. Det är inte alls kul, jag vill bara att någon ska förstå, jag vill få hjälp och bli av med det här..
Behövde bara spy ur mig lite frustation för att inte explodera. blääää
0
Åkte in till stan idag för o fika med Maria o eftersom vi är dumma, envisa rökare så sitter vi självklart ute, riktigt kallt att sitta ute o fika i två timmar när det är fem minus ute, kom hem för drygt 2 timmar sen o har fortfarande inte blivit varm, eller fått tillbaka känseln i fötterna, men vatusan (:. Klara o Kwarna tittade även förbi o satt med oss en stund, o vi babblade väl som vanligt om allt mellan himmel o jord. Köpte två chailatte till mig själv, byebye 70 spänn! o sen drack jag ändå bara lite mer än en sammanlagt eftersom båda blev kalla, o då är dem inte alls speciellt goda längre, jaja lkpggubben kanske tog dem efter att vi gått ^^.
Bild från i somras på lilla maria o jag,jsukt kul den kvällen med alkohol, massa folk i trädgårn (y).
O jag längtar så äckligt sjukt mycket efter sommaren, hatar all kyla o sen att det är snö ute, visserligen är det inte ens 10 cm men, det är fullt tillräckligt iaf, usch för vintern! Dessutom blir folk av ngn anledning mindre roliga o vill knappt hitta på saker, mer än typ fika^^. Väldigt mycket svammel, men jag är så totalt ofokuserad, känns som att jag lallar runt i en liten bubbla typ.
Annars just nu sitter jag o försöker låta bli att tänka på morgondagen, helt sjukt att det gått fyra år då..
O istället försöker jag sysselsätta hjärnan med att förstå mig på lite luriga saker, typ hur jag ska lösa en grej jag klantat till lite, varför man inte har en tidsmaskin, om det ngnsin kommer kunna byggas en osv, helt meningslösa tankar alltså (y).
En sak som är jävligt störande är att jag återigen har börjat skriva in lite ord här o var på engelska (tror jag klarat denna texten från det dock^^) o sen skriver resten på svenska^^. O sen har jag fastnat för ordet "woop woooop", det typ studsar runt i huvudet på mig hela tiden, så snart lär jag väl börja säga det, o jag lovade mig själv första gången jag hörde det ordet att inte börja använda mig av det, hah. Får se hur det går nu då ;).
men nu ska jag väl sluta med detta meningslösa blogginlägg, så byebye !
