Jag förstår inte varför jag fortfarande chockeras, personer man tror sig känna och man tror aldrig dem skulle göra vissa saker, sen får man flera månader reda på att hen gjort något, ljugit om händelsen/förvrängt o tagit bort sin del i det hela o sen kommer någon och berättar hela sanningen flera månader senare, varför förvånas jag fortfarande? Inte en jävel är den hen låtsas/verkar vara, folk gör/säger saker hela tiden man aldrig trodde om dem, så även jag- för jag är absolut ingen ängel som aldrig gör något dumt, men nu handlade det inte om mig. Men som sagt jag är besviken, en av mina närmaste, eller egentligen två av mina närmaste (men den ena av dem berättade ju iaf även om hen berättade flera månader senare), men hen/dem har iaf "gått" bakom ryggen på mig, ljugit mig rakt upp i ansiktet. Bara för att dem visste att jag skulle bli förbannad, ja för att jag älskar dem o vill skydda dem, jag vill inte att något farligt/dåligt/ tråkigt ska drabba dem, så klart som fan jag skulle blivit förbannad- det hör till när man bryr sig. Men jag skulle inte rageat totalt, utan en utskällning, sen hade det vart bra. Nu sitter jag istället här- flera månader senare, och jag känner att jag vill ringa upp hen o skrika sönder på hen, för att ha hållt det dolt, ljugit, berättat halva sanningen osv. Jag är grymt besviken. Men det rör egentligen inte mig, för hen gör som hen vill, och det hände för flera månader sen, så jag ska försöka knipa igen min allt för stora käft, som tyvärr till stor del lever eget liv. Det är inte så allvarligt egentligen, det är inte grejen som svider utan att idioten kunde titta mig i ögonen och ljuga. O hur mycket skit ska jag ta därifrån egentligen, innan jag får nog o säger upp kontakten? Well, det kommer jag aldrig göra, men just nu vill jag- fast jag vet att jag skulle ångra mig mer än någonsin..
bläää..