Jag gillar inte riktigt det som börjar vakna till liv.
Det som var, det krossade mig trots att jag var en del av allt som gick.
Det tog så enormt lång tid att läka, att hela mig själv efter vi gått skilda håll.
Men dina armar omkring mig, jag känner samma trygghet med dig nära då som nu.
Hjärtat hoppar över flera slag, min blick dras med magnetisk kraft, din röst väcker minnena till liv.
Och din närvaro skakar hela min värld, sätter livet i gungning.
Vafan gör vi?
Jag vet inte vad jag känner, jag vet inte vad jag vill eller vad jag ska göra.
Hur jag ska gå. För hur jag än gör kommer det bli trassel, jag kommer våndas och vela hur jag än väljer.
För kärlek är problemskaparen.
hur ska jag kunna veta vad jag vill och känner- hjärtat vrålar dit, hjärnan skriker hit.
kärleken är inte logisk,
den är inte rätt och fanimej inte minsta lilla lätt.
det finns inga lagar, bara regler om otrohet och skit.
men om bekymmer som dessa finns inte ens små antydningar om här eller där.
kärleken är livets olösliga ekvation.
för där finns inga rätt eller fel,
inget lexikon om känslor, brustna hjärtan och tårar i strid ström,
inte ens om lyckan, hoppet och skrattet i en pärledekorerad skål.