the smile in my face let you know everything, so if you want the answer look at my smile, deeply in my eyes is the answer written. the smile in your face let me know that you need me, like i need you.
Har ni tänkt på att kärleken verkligen gör människor till dårar?
"ingen som älskar kan någonsin vara förståndig". det stämmer rätt bra, eller hur?
Att älska någon får en att vilja göra allt.
Man gör och tänker saker, man aldrig trodde man skulle.
Man blir blind och döv, lär sig blunda för det man inte vill se, för att skydda den man älskar.
Varje människa som någon gång älskat har någon gång tänkt på att mörda- alla har någon gång velat det. För att någon gjort illa den man älskar, satt den i fara, eller på annat sätt gjort något negativt mot den man älskar och skyddar och skyddar till vilket pris som helst.
Och den man älskar högst är också den som driver en mest till vansinne, den kan få en att tänka tankar knappt någon skulle erkänna att de haft, får en känna sån extrem frustation och ilska, som bara den man älskar på djupet kan- för att i nästa sekund få en att le ens starkaste leende och verkligen känna hur kärleken strålar i varje ven, åder och milimeter i hela ens kropp. Att se på den man älskar, känna hur lyckotårarna nästan tränger fram, hur allt blir lugnt och stilla inom en, världen stannar upp- lycka, trygghet, tillit, närhet, kärlek - L.T.T.N.K - alla som älskar har någon gång känt så.
Man behöver kärlek lika mycket som mat och vatten för att leva, ingen kan leva ett liv utan att älska någon eller något. Spelar ingen roll om det är ett barn, partner, syskon, förälder, släkting, djur eller plats. Alla har den ostoppbara, gränslösa kärleken inom oss, vissa vet bara inte hur de ska släppa ut den, visa den. De är för rädda att förlora kontrollen över sitt älskande.
Men behöver man bara ha något eller någon att älska, eller kan det vara så att det redan är förutbestämt, att man alltid, från det att man träffade personen eller djuret kommer behöva dennes själ i sin närhet för att må bra? Jag tror det är så. Alla människor är som pussel, de behöver hitta bitarna av sig själva för att bli hela, en sån bit kan dem inte förlora sen. Oavsett om personen/djuret dör, kommer dennes pusselbit alltid finnas inom en.
Barn är en del av varje förälders pussel, men inte alla föräldrar är en del av sina barns pussel. Varje människa är unik, lika unik som bitarna de behöver.
Det är jätte svårt att förklara det här, o jag tänkte egentligen bara tömma huvudet så jag kan koncentrera mig på filmen jag kollar på, så see yah !